En vecka var allt som behövdes

Nu är det cykel för hela slanten här hemma, junior har lärt sig att cykla!

Från att jag monterade bort stödhjulen och tramporna samt sänkte sadeln (och fick veta att jag var jättedum och att det aldrig skulle gå) till att se det breda stolta leendet och höra ”titta mamma, jag cyklar, jag cyklar!” när sonen själv cyklat flera hundra meter utan att sätta ner fötterna tog bara en vecka.

Vi tränade varje morgon till och från förskolan, sen en liten tur på kvällen om vädret var bra. Gradvis blev balansen bättre och bättre. Till slut kunde han rulla tiotals meter utan att sätta ner fötterna, då var det dags att sätta på tramporna igen.

Lite klurigt var det allt att få igång cykeln själv genom att trampa, men hjälp ville han inte ha. När han väl kommit på att han behövde ha lite fart för att starta löste sig resten av sig själv. Den kvällen var den första riktigt varma härliga ljumma sommarkvällen och vi var ute nästan två timmar, junior med ett stort leende cyklade fram och tillbaka hela tiden och han ville aldrig gå in.

Nu öppnar sig fler möjligheter att ta sig iväg på olika ställen utan att jag behöver ha en femåring bakpå cykeln. Kanske till och med att jag kommer kunna träna lite, sonen cyklar och håller mig sällskap när jag joggar. Stor frihetskänsla för oss båda två.