Sömnlös natt

Att ha småbarn kan vara en prövning. Att vara ensamstående med ansvar för småbarn dygnet runt, året runt sätter det egna livet på paus.

Alltid kommer det egna måendet och intressena som högst vara nummer två på listan. Att gång på gång göra sitt yttersta men ändå inte räcka till. Att tvingas göra så hårda prioriteringar varje dag att inte ens kärleken verkar få utrymme att växa. För hur ska man kunna lära känna en ny människa och få en relation att fungera när man själv är satt på paus, titeln ”mamma” alltid kommer före ”flickvän” och man nästan aldrig får chansen att visa vem man egentligen är?

Av en gammal same fick jag en gång omdömet ”en riktig fjällbjörk”. Ord som jag bär med mig och värdesätter högt på grund av sättet och omständigheterna när de uttalades.

Trädet som är långsamtväxande men i gengäld starkt och segt, format av alla de påfrestningar det utsatts för. Så tåligt att det klarar sig i en sån ogästvänlig miljö att inga andra träd kan växa där. 

Jag hoppas jag hittar den styrkan och segheten inombords ännu en gång, nu när livet återigen utan förvarning växlar från strålande solsken till snöstorm.