Ett möte som vände upp och ner på tillvaron

Har ni varit med om den där känslan när man möter en person för första gången och på en gång får känslan "Jaha, är det här du är? Jag har väntat på dig."? Ingen hög puls, svettiga darrande händer eller svaga knän, bara lugn.

Nu när jag är närmare fyrtio än trettio fick jag uppleva det för första gången i livet.

Det kom som en total överraskning. Med olika bakgrund, på olika platser i livet och med väldigt olika personligheter, men ändå något som gjorde att vi båda två blev starkt berörda av varandra. Ett omedelbart och ömsesidigt förtroende. Vårt möte som var tänkt bara vara en timme professionellt jobb blev ytterligare två timmar prat med personliga förtroenden och massor av känslor och tårar. Jag kan inte beskriva det bättre än att vi såg förbi varandras fasader, vi gläntade på dörren till våra innersta väsen, visade upp både det fina och det fula. På den korta tiden förstod du mig nog mer än vad många jag umgås ofta med någonsin kommer att göra.

Efteråt var jag totalt utmattad och hela mitt inre i stor oreda.

"Får jag träffa dig igen?" frågade du.

"Såklart att du får." svarade jag.

Om inte annat så ska jag se till att det blir så. Personer som rör vid ens själ växer inte på träd direkt.