Smygekonomen

  Januari har tagit över vab-stafettpinnen. Sonen blev hemskickad från skolan med ont i halsen två gånger, den första gången visade covid-testet negativt och han fick komma tillbaka till skolan efter att ha varit borta fyra dagar. En vecka senare var det dags igen, men den här gången blev det positivt utslag. Feber och huvudvärk i tre dagar och sen var allt som vanligt igen för honom och precis som veckan innan klättrade han på väggarna här hemma och tyckte det var urtrist att vara i karantän. Tyvärr blev jag smittad och i skrivande stund har det gått fyra dagar sen jag testade positivt. Det värsta har förhoppningsvis gått över, nu känns det mer som en "vanlig" förkylning. Jag är väldigt tacksam över att jag haft möjlighet att få vaccin och med lite tur fick jag min tredje dos några dagar innan sonen blev sjuk. Äntligen får vi det här överstökat och jag håller både tummar och tår att det inte kommer någon ny virusvariant som tar sig förbi immuniteten på ett bra tag. De senast...

Här har det varit tyst och släckt länge. Hela hösten har varit ett enda långt tåg av vabbande och egen sjukdom. Från mitten av oktober till den sista december räknade jag ihop till 28 dagar vab och 14 arbetsdagar egen sjukdom insprängt där emellan, mina arbetskamrater har knappt sett röken av mig. Tillsammans med mörkret och det faktum att vi mest varit inomhus och isolerat oss från omvärlden har mitt psykiska mående bitvis varit riktigt dåligt. Jag kan bara tänka mig hur det måste vara då att dessutom leva på marginalen ekonomiskt och ha svårt att betala räkningarna varje månad om inkomsten sjunker. Jag har inte behövt kompromissa mellan att vobba och vabba och inte heller behövt sitta i teams-möten med 39 graders feber för att få ekonomin att gå ihop. Än en gång har det visat sig hur viktigt det är att ha kontroll på ekonomin och spara för sämre tider.   Mitt enda dilemma har varit att jag blev mentor till en nyanställd på vår avdelning precis innan den här sjukperioden började. ...