Mål att bocka av eller inspireras av?

Jag är den typen av människa som gillar att bocka av saker på listor, det känns som jag har åstadkommit något när jag kan stryka eller fylla i raden, jag kan se att jag kommer framåt i mina ansträngningar och får en överblick av vad som är kvar att göra.
Hundra tankar i huvudet samtidigt behöver tankas ur, struktureras upp och gärna skrivas ner på papper eller i telefonen så att de kan raderas från arbetsminnet.
I kombination med att jag gillar att planera är det lätt att saker går överstyr när jag får inspiration, så jag får se till att begränsa mig så att jag bara har en lista framför mig åt gången.  Jag har alltså väldigt lätt att sätta upp mål.

Mina utdelningsmål för i år har jag redan nått redan efter halva året, skönt att hålla vad jag lovade mig själv. Samtidigt lite tråkigt när det då inte finns något mål att sikta på resten av året. Jag skulle ju kunna sätta ett nytt, men då blir det ju ändå inte riktigt samma sak.

Jag vill gärna vara på den säkra sidan och känna att jag med stor sannolikhet kommer att kunna klara av målen. Har jag satt det, ska jag kunna nå det i rimlig tid. Ett avbockat mål blir en bekräftelse på att jag både gjort rätt och tänkt rätt. Drivet att gå ett steg längre finns där, jag vill helst känna att jag överträffat målet också när jag ändå håller på. Att inte nå ett mål kan kännas både som ett misslyckande och en personlig förolämpning.

Jag avundas de människor som vågar sätta mål som liksom kittlar lite i magen för att det är så storslaget, satsar allt på att nå det, kommer halvvägs och känner sig nöjda med det. Jag skulle också vilja ha modet att sätta ett inspirerande mål, som känns nästintill omöjligt att nå i början. Byta ut ”jag ska” mot ”jag vill”. Kunna titta på hur långt jag kommit sen starten och hur jag kämpat istället för att titta på gapet mellan resultatet och målet. Skulle jag nå min fulla potential då när jag får anstränga mig till det yttersta för att nå dit? Eller skulle jag underprestera när jag hela tiden går och oroar mig för att jag inte kommer att nå hela vägen in i mål?

Kanske kommer det från att jag uppfostrats i andan ”lova bara det du kan hålla” eller så bottnar det i att jag ända sen jag var liten har varit rädd för att misslyckas. Ett sårat ego när klasskamraterna skrattar åt en när man svarar fel på frågan. Uppmärksammad främst när jag varit riktigt duktig. Det går säkert att skriva en hel uppsats om det. Men naturligtvis påverkar det hur jag sätter mina mål när min självkänsla till stor del har grundat sig på resultatet av mina prestationer.
Jag behöver jobba på den biten varje dag och nyckeln tror jag är att fortsätta öva på att skilja på mina prestationer och mitt värde som person.

När nästa års mål ska sättas vill jag utmana mig själv, sikta högre och våghalsigare än jag gjort förut, så pass att jag håller andan och nästan inte vågar titta när siffrorna skrivs ner. Med risk att misslyckas men med hög potential.

Vilken typ av mål använder ni, som något att bocka av eller som något att inspireras av?